AUTO
NSU Ro 80 - en futuristisk drömbil

Fortsättning från sida 1

På bilsalongen i Frankfurt visade NSU i mars 1967 en bil som inte liknade något annat på dåtidens vägar - en bil som inte skäms för sitt utseende ens idag: En kilformad, slank och elegant bil med för tiden extremt högt bakparti, framhjulsdriven, individuellt fjädrad, med en dubbelskivig wankelmotor på 115 hk, elektronisk koppling och skivbromsar runt om. Det var en bil för individualister - individualister med gott om pengar att spendera: Bilen kostade DM 14319, vilket kan jämföras med Mercedes 230 som kostade DM 11950 och den gigantiska Opel Admiral som man kunde få för DM 12900.

Paret Döhn står redan utanför hotellet när jag kommer fram. Jag ser bilen på långt håll, och jag får gåshud. Det här är en av de vackraste bilar jag vet, och den blå 73:an på aluminiumfälgar från Fuchs glänser som om den rullat av bandet igår. Deras Ro 80 har gått åttatusen mil, och har till skillnad från många kvarvarande exemplar från 1967-71 originalmotorn kvar. Manfred och Barbara är stolta, och berättar att det här är deras utställningsbil, men att de också har en röd årsmodell 75 med en ny wankelmotor från Mazda som vardagsbil. Jag avundas dem något oerhört, och när jag väl får nyckeln i handen känner jag mig nästan svimfärdig.

Jag sätter mig andaktsfullt ner i förarstolen och vrider om nyckeln. Motorn får gå på tomgång medan jag öppnar huven och beundrar bilens hjärta. Wankelmotorer är mycket små, och det är gott om plats i motorrummet runt den lilla 995-kubikaren som nästan är svår att hitta under luftfiltret. Åter inne i bilen förvånas jag först över att kunna ställa in stolen även i höjdled, men påminner mig om att det här inte är en ordinär veteranbil - det här är i många avseenden en nutida bil, född 30 år för tidigt.

De stora glasytorna ger en känsla av rymd som jag uppskattar. Bilen är förvånansvärt tyst, och jag får varva den hårt för att uppleva det omtalade turbinljudet från wankelmotorn - men vilken kraft den levererar! Den 1280 kg lätta bilen är ingen stor match för den varvvilliga motorn, och den för sin tid fantastiska luftmotståndskoefficienten (0,355) gör att den klyver atmosfären med enkelhet. Personligen uppfattar jag inte den halvautomatiska trestegade växellådan som något underligt, men det var också en sensation när bilen presenterades: i växelspaken sitter en mikrobrytare inbyggd som på elektrisk väg kopplar ur när jag rör spaken. Tillsammans med motorn som inte vill sluta varva blir autobahnupplevelsen något utöver det vanliga.

Jag kör norrut, förbi Stuttgart mot Neckarsulm och gör några toppfartsprov - 180 km/h. Ro 80:n ligger mycket stabilt på vägen tack vare sitt långa axelavstånd, sina förnämliga hjulupphängningar och fina konstruktionsdetaljer som främre bromsskivor monterade centralt för att hålla nere den ofjädrade vikten. Servostyrningen är det enda jag kan anmärka på - den känns inte särskilt exakt i hög fart.

I Neckarsulm parkerar jag på NSU-Straße utanför Audifabriken och kliver ur. Här inne föddes bilen jag står bredvid. 1969, bara månader efter presentationen av Ro 80, hade NSU:s största ägare förlorat tålamodet efter snart ett decennium av förlustbringande problem med motorerna, och NSU blev uppköpta av Audi. Tillsammans bildade man Audi-NSU, och Ro 80 fick leva kvar under namnet NSU till 1977 när modellen lades ned. Flera NSU-bilar som legat på ritborden plockades upp av Volkswagenkoncernen och kom att säljas under nya namn: NSU K70, som skulle lanseras som en mer konventionell lillebror till Ro 80 blev VW K70 och Audi 50/VW Polo var i själva verket NSU:s tänkta ersättare till den populära modellen Prinz.

Audi och Volkswagen gjorde ett klokt köp när de tog över NSU, men jag kan inte annat än beklaga den styvmoderliga behandlingen man gav Ro 80. Wankelmotorns problem hade NSU-teknikerna till största delen löst, men efter 1971 brydde sig inte de nya ägarna om att lansera några avgörande motorförbättringar. NSU Ro 80 är en modern klassiker som var långt före sin tid, och under de tio år denna fantastiska bil erbjöds till köparna byggdes bara drygt 37 400 stycken.

På väg tillbaka till Ulm åker jag runt på småvägar, och när jag stannar till kommer både unga och gamla fram till mig och uttrycker sin beundran för vagnen. Jag inser att jag inte är ensam om min passion för den här bilen, och jag önskar att titeln som "Årets bil" 1967 hade kunnat innebära större försäljningsmässiga framgångar. Var hade NSU varit idag om de fått fortsätta som biltillverkarnas avantgarde i 35 år till?

Jag kontaktar min bank för att kunna ge familjen Döhn ett allvarligt bud på bilen, och trots att jag per telefon garanteras ett ansenligt belopp så vägrar Manfred och Barbara skrattande att ens överväga mitt bud. Jag lämnar Baden-Württemberg tomhänt, men med en varm känsla i bröstet. Ro 80 är verkligen en underbar bil, och vi kan alla trösta oss med att det som samtiden såg som egensinnigheter i själva verket bara var en föraning om hur dagens bilar skulle se ut och bete sig.

Jag citerar vad den kände tyske bilhistoriken Fritz B. Busch säger om 60-talet: "Die Beatles und der Wankel-Motor brachten einen ganz neuen Sound".

Dieter Waidmüller
auto@wdfb.se