SPORT
En greve och gentleman – bilsportlegenden von Trips

Fortsättning från sida 1 >>>

1959 började inte alls bra för von Trips. I de fyra första loppen han ställde upp tvingades han bryta, ibland på grund av tekniska problem och ibland på grund av egna misstag. I engelsk press skrattade man åt honom och gav honom öknamnet "Count Crash", medan amerikanerna, inspirerade av racerföraren Mike Hawthorn som såg en oförtruten fighter i västtysken, började kalla honom "Taffy". Efter de inledande svårigheterna gick det dock bättre, och andra halvåret vann motorgreven tre gånger och kom tvåa tillsammans med Joakim Bonnier i både ADAC-1000-Kilometer-Rennen och Tourist Trophy i England.

I USA:s GP på Sebring i december flyttades von Trips ned från en femte till en sjätte plats på grund av formaliteter i reglementet: han knuffade nämligen sin havererade Ferrari över mållinjen...

I Syrakusa 1960 blev Greve von Trips historisk. För första gången i efterkrigstiden stod en tysk förare överst på prispallen i ett lopp där alla F1-cirkusens stjärnor deltog, trots att det officiellt sett inte hade GP-status. Nu var han inte längre en nykomling, utan en fullvärdig medlem av den inre kretsen av stjärnor. För första gången fanns det en västtysk idrottsman med världsrykte!

En raskt växande skara fans följde den populäre motorgreven, och om och om igen bevisade han sin skicklighet. Under tiden jobbade han, Ferraristallet och konstruktören Carlo Chiti på en ny, spännande bil. Till säsongen 1961 skulle det komma nya regler som begränsade F1-motorerna till maximalt 1500 kubik, och inför detta utvecklade Ferrari en ny motor. För att nå optimal viktfördelning i de nya bilarna placerades V6:an på 190 hk i aktern. Bilen skulle komma att få namnet Ferrari typ 156, mer känd som "Hajnosen" i de breda folklagren.

I F1-premiären i Monaco den 14 maj 1961 fick dock inte von Trips själv köra en av de nya bilarna, utan han fick hålla till godo med en av de äldre Dino 156-modellerna. Efter en mindre olycka på banan och i en bil med sämre prestanda fick han se sig slagen. När Hollands Grand Prix avhölls en vecka senare på Zandvoort hade dock Ferraris samtliga tre fabriksförare fått ut de nya bilarna. Wolfgang von Trips ledde från start till mål, och vann därmed sin första riktiga GP-seger.

Precis som vi känner igen från de senaste årens Formel 1-säsonger hade nu Ferrari tillgång till överlägsna bilar och de bästa förarna. På Spa-banan i Belgien den 18 juni 1961 var de fyra första bilarna alla Ferrari! När British Grand Prix avhölls på Aintree höll världen andan: Fyra bilar hade varit exakt lika snabba på träningen. Det var de tre Ferrariförarna Wolfgang von Trips, Richie Ginther och Phil Hill och Joakim Bonnier i sin Porsche. Stirling Moss stod strax bakom dem på plats fem, och när tävlingen väl startade visade det sig snart stå mellan honom och greve Trips. Efter en sällsynt hård kamp kom Wolfgang von Trips att avgå med segern, och i samma ögonblick som hans vrålande Ferrari passerade mållinjen gick han också upp i ledningen för förar-VM, före Hill, Ginther och Moss.

Inledningen på Europas GP på Nürburgring den 6 augusti var inte lovande. Trips hade stora problem med bilen i början av loppet, men som den fighter han var kämpade han sig uppåt, varv för varv. De 300 000 åskådarna kunde jublande se hur bygdens son om och om igen slog varvrekord, innan han slutade tvåa i loppet och därmed behöll serieledningen.

Plötsligt var totalsegern inom räckhåll! Det skulle räcka med att han antingen vann endera Italiens GP eller USA:s Grand Prix, alternativt att han placerade sig bättre än Hill och Moss i båda loppen...

Söndagen den 10 september 1961 sken solen ovanför Monza. På dagen fem år efter att han skrivit kontrakt med Ferrari satt Wolfgang Reichsgraf Berghe von Trips i pole position med sin överlägsna bil. Ett bra lopp, och Västtyskland skulle ha sin första världsmästare i Formel 1! Kanske flög tankarna iväg, för von Trips var inte alls snabbast iväg från startfållan. När första varvet var kört hade han ännu inte gjort sig helt fri från klungan, och han satsade hårt på att nå den åtråvärda ledarpositionen. På raksträckan mellan Curva del Vialone och Curvetta närmade sig raskt Jim Clark och dennes Lotus bakifrån.

Samtidigt som den unge Clark påbörjade sin omkörning insåg han att den var snäv – för snäv. Framhjulet på Lotusen snuddade Wolfgang von Trips röda Ferrari, som helt okontrollerbar sladdade ut åt vänster. Ferrarin studsade uppför vägbanken och rakt in i skyddsstängslet där 14 åskådare dödades. Dessa offer kunde dock inte hejda bilen som voltade ner mot banan på nytt. Wolfgang von Trips kastades ur bilen och avled omedelbart.

Det är en skrämmande syn att idag studera upptagningar från händelsen. Jim Clark vandrar i djup chock planlöst i bild, medan de övriga bilarna i fältet uppenbarligen inte fått besked om exakt vad som hänt utan fortsätter förbi olycksplatsen. Loppet genomfördes, och von Trips lagkamrat Phil Hill vann både detta och totalsegern i F1-serien 1961.

Fyra dagar senare följde tusentals sörjande beundrare Wolfgang Graf Berghe von Trips till den sista vilan i Clemenskyrkan i Kerpen-Horrem. Västtyskland hade fått, men inte kunnat behålla, sin första stora idrottshjälte. Han utnämndes postumt till Formel 1-vicevärldsmästare och den 16 december 1961 utsågs han av den västtyska sportjournalistkåren till "Sportler des Jahres".

Än idag lever hans minne hos såväl Ferraristi som hos alla oss som älskar de tyska F1-förarnas överlägsenhet på banorna. De senare har nämligen nästan alla honom att tacka för sina ungdomsårs träning: En knapp månad innan sin död grundade han "Rennsportfreunde Graf Berghe von Trips" som på 1960-talet kom att lansera go-karten i Västtyskland. Klubben, som numera verkar under namnet "Kart-Club Kerpen-Manheim", har inte bara fostrat bröderna Schumacher utan också många andra av de största tyska förarna.

Wolfgang Reichsgraf Berghe von Trips var en hjälte av det moderna slaget. En förebild som genom sin personfierade ödmjukhet och sportsmanship är värld att minnas och beundra.

Malin Birnbaum
sport@wdfb.se