KULTUR
Alphaville - det låter som en melodi

Vem har inte drömt om evig ungdom? Vem har inte känt frestelsen i att alltid få leva ungdomslivet och slippa oroa sig för ålderdomens krämpor? Då den västtyska gruppen Alphaville tog världen med neonlysande storm under 1980-talet var det med denna filosofiska fråga som grund.

Berättelsen om Alphaville tar sin inledning under juletid 1981. Marian Gold och Bernhard Lloyd, de som senare ska bli gruppens grundare, gör här sitt första framträdande som artister. Framträdandet sker tillsammans med The Nelson Community, det konstnärskollektiv ur vilken Alphaville senare ska ta form. Historien förtäljer inte om snön låg vit denna jul, men en sak kan vi med säkerhet slå fast. En gnistrande och magisk julstämning måste ha infunnit sig.

Vår nästa ögonblicksbild blir nyår i skiftet mellan 1982 och 1983. Gruppen har nu tagit sig sitt första namn: Forever Young, och består förutom av Marian och Bernhard även av Frank Mertens. Ännu en spelning äger rum, men det är en bit kvar till genombrottet. Den västtyska diamanten har alltjämt kanter som behöver slipas av.

Under det följande året tar så gruppen det namn under vilket de i dag är kända. Alphaville ser dagens ljus, namnet hämtades från Jean Luc Godards film med samma namn.

Nu var genombrottet inte långt borta. 1984 lanserade gruppen sin debutsingel: Big In Japan, som följdes av Sounds Like A Melody och Forever Young. Den sista låten följdes i oktober av plattan med samma namn. I samklang med tidens våg av synth och new romantic nådde Alphaville snabbt framgångar även långt utanför Västtysklands gränser. Låtarna klättrade på topplistor världen över och inget tycktes kunna hindra dess unga sound.

Dessvärre frestade framgångarna på trions vänskapsband och i december samma år lämnade Frank Mertens gruppen. Hans plats togs av gitarristen och keyboardisten Ricky Echolette. Alphaville fick med detta kraft att ta sig an nya projekt och skrev soundtrack till storfilmen Der Bulle Und Das Mädchen, samt deltog i den västtyska välgörenhetssatsningen Band Für Afrika.

1985 fortsätte framgångarna. Alphavilles synthslingor snurrade på kassettband i var mans Walkman. På dansgolv och fester var deras låtar de givna tryckarna, till vilka hundratusentals unga fick sig sin första kyss. Västtyskland sjöd bokstavligem av musikaliskt liv och rörelse, vilket snabbt smittade av sig på omvärlden. Ett för gruppen lysande år toppades sedan i och med att de släppte sin fjärde singel: The Jet Set.

Året efter släpptes först singeln Dance With Me, för att sedan följas av gruppens andra platta Afternoons In Utopia. Till en början var det tänkt att denna skulle inkludera även en turné, men idén kom aldrig att förverkligas. Till stor sorg för fansen fattade Alphaville beslutet att vända livespelningar ryggen för att i stället använda tiden i studion. I juni släppte gruppen Afternoons tillsammans med singeln Universal Daddy och i december samma år släpptes Jerusalem.

När gruppen 1989 lanserade sitt tredje album - The Breathtaking Blue - stod det klart att de tappat lite av sin lyster. Synthpopens stora 80-talsvåg hade mattats av och gruppen fick vissa svårigheter att anpassa sig till en ny tids utmaningar. Med hjälp av ny teknik gjordes försök att lägga sig i framkant när det gällde själva publikationerna, men det räckte inte för att uppnå gamla dagars storhet.

Det sägs att en grupp har sin bästa tid bakom sig när best-of-plattan når skivhandeln. Det är nog säkrast att låta det vara osagt om det är så, men 1992 släppte Alphaville sin best-of: First Harvest. Därefter blev inget sig likt. Trots att gruppen försökte sig på gemensamma projekt blev nytt material ständigt försenat. Solokarriärer inleddes samtidigt vid sidan av det gemensamma arbetet.

Trots problemen levde Alphaville vidare. 1993 gjorde man också till sist avkall på sitt motstånd mot live-framträdanden. En konsert gavs helt spontant och detta i självaste Beirut.

Åren har gått och nya avhopp har ägt rum. Alphaville ger sig trots detta ibland ut i världen och då är de garanterat värda biljettpriset. Ett antal nya plattor har släppts och gruppen håller sig alltjämt med nytt material. Det måste emellertid erkännas att de har långt kvar till sin storhetstid vid 1980-talets mitt.

Vi har alla blivit äldre sedan dess, men Alphavilles musik från den tiden är alltid lika ung. Den viskar om ett vackert land som inte längre finns. Plattorna ligger där tryggt i skivstället, som en påminnelse om den tid då sommarnätterna aldrig tog slut och livet låg framför oss.

Hannelore Sjöblom
kultur@wdfb.se