WISSENSCHAFT
Das Olympiastadion - ett tekniskt mästerverk

När vi ser tillbaka på de olympiska spelen i München 1972 är det förvånansvärt få av de idrottsliga prestationerna vi fäster oss vid. Många tänker på PLO:s avskyvärda terrordåd, men det var något annat som verkligen stal showen och slog en hel värld med häpnad - en enastående teknisk bedrift: Olympiastadion själv.

Hjärnorna bakom detta västtyska high tech-bygge är de världsberömda arkitekterna Günther Behnisch och Frei Otto. Båda dessa herrar är födda i det som skulle komma att bli östsektorn, men undkom att fastna bakom järnridan. Günther Behnisch föddes 1922 i Dresden och studerade vid Technischen Hochschule i Stuttgart, där han efter examen startade eget kontor 1952. Frei Otto är född 1925 i Siegmar, och studerade i Västberlin på Technischen Universität. Efter examen återvände han inte till DDR utan flydde, som så många andra europeiska intellektuella gjort 20 år tidigare, en totalitär stat för frihetens USA. På University of Virginia kunde han studera verk av en imponerande samling av 1900-talets främsta arkitekter, bland andra Frank Lloyd Wright, Eero Saarinen, Ludwig Mies van der Rohe och Richard Neutra.

Efter att ha återvänt till Europa doktorerade Frei Otto som 30-åring kring "Det hängande taket", och under åren som följde kom han att utveckla sina teorier om synnerligen lätta bärverk där de ingående elementen är sträckta istället för tryckta - något som möjliggör betydligt smäckrare konstruktioner. 1964 grundade han "Institut für leichte Flächentragwerke" (Institutet för lättviktsbärverk) på Universitetet i Stuttgart, ett institut han ledde till 1990. Hans uppmärksammade arbeten med tält- och paraplyliknande takstrukturer gav honom bland annat uppdraget att utforma den västtyska paviljongen på världsutställningen i Montreal 1967.

Samtidigt hade Günther Behnisch och hans kontor fått det extremt prestigefyllda uppdraget att rita Olympiaparken inför OS i München 1972. Det var ett vågat förslag, och hade det inte varit för att tävlingsjuryns ordförande Egon Eiermann ingrep skulle en mer konventionell arena ha uppförts. Behnisch bröt helt med sina tidigare prefabricerade strukturer och gav anläggningen en uppseendeväckande, organisk form som utnyttjade det backiga landskapet. För att uppnå full effekt krävdes ett tak utöver det vanliga, och valet av Frei Otto som kompanjon var inte oväntat. Från 1968 arbetade de tillsammans med utformandet av takstrukturen. Det var inte bara 78 000-personersstadion som skulle få ett gigantiskt regnskyddande halvtak, utan Olympiahallen och simarenan skulle täckas helt.

Frei Otto fick användning för all sin erfarenhet, och hans och Behnischs arbete ligger till grund för alla moderna beräknings-modeller för liknande strukturer. Skalan var extrem, och taket var med sina 85 100 m² med god marginal världens största självbärande takkonstruktion när det uppfördes. De olika amöbaliknande tälttaken, som alla sitter ihop, har ett yttre genomskinligt skikt av PVC-täckt polyester, och är oberoende inhängda i en sinnrikt konstruerad kabelram. Kablarna hänger på vajrar, vilka i sin tur är inspända i de tolv karaktäristiska bärande stålpylonerna.

Taket, som verkligen tog andan ur besökare och TV-tittare över hela världen, har kommit att bli symbolen för hela Olympiaparken. En gång mycket kontroversiellt, ses det nu med rätta som det arkitektoniska mästerverk det är, och parken står än idag som en symbol för Västtysklands position i den yttersta framkanten inom byggnadsstatik och tekniskt kunnande, liksom som ett monument över den framtidstro som spirade i den västtyska demokratin.

Både Günther Behnisch och Frei Otto är fortfarande verksamma. Efter tävlingsförslag för nya byggnader åt Bundestag i Bonn redan på 70-talet, fick Behnisch 1992 uppföra det nya, men endast kort tid använda tyska parlamentet i Bonn.

Frei Ottos livslånga, revolutionerande arbete fick välförtjänt uppmärksamhet i september 2004 när Royal Institute of British Architects (RIBA) meddelade att han vunnit årets Royal Gold Medal, arkitekturvärldens absolut mest prestigefyllda pris.

Franziska Volkmann
wissenschaft@wdfb.se

Läs gärna mer om:
Günther Behnisch >>
Frei Otto >>