SPORT
Ännu oöverträffad: Ulrike Meyfarth

En av de märkligaste idrottsbedrifterna, än idag oöverträffad, står västtyska Ulrike Meyfarth för. Som en av de första kvinnorna att anamma den revolutionerande hoppstilen Fosbury-flop kom hon att nå stora framgångar - utspridda över lång tid: Hon är hon såväl den yngsta som äldsta kvinnliga olympiska guldmedaljören i höjdhopp, och hon rankas än idag som en av de populäraste tyska idrottarna.

Ulrike Meyfarth föddes rekordåret 1956 i Frankfurt am Main. Som ung flyttade hon med föräldrarna Doris och Günther till den lilla staden Wesseling, mitt emellan Köln och Bonn. Hon engagerade sig som 13-åring i friidrottsklubben TV Wesseling, och hon visade snart en särpräglad fallenhet för höjdhopp. I OS 1968 hade amerikanen Richard "Dick" Fosbury överraskat världen genom att visa ett helt nytt sätt att angripa höjdhoppsribban - genom att kasta sig baklänges upp och över! Den 1,87 meter långa Ulrike insåg att denna metod var överlägsen, och redan som 15-åring vann hon västtyska Leichtathletikmeisterschaft på imponerande 1,85.

Även om hon kom trea i de västtyska uttagningarna till München-OS var det ingen som hade några stora förväntningar på henne - hon var lovande och skulle antagligen bli en duktig höjdhoppare någon gång i framtiden. När den 16-åriga skolflickan värmde upp inför OS-höjdhoppet den 4 september sågs hon alltså mest som en outsider, men när hon inför en hänförd hemmapublik förbättrade sitt personbästa med fem centimeter visste jublet inga gränser. Med konkurrenterna utrivna och guldmedaljen säkrad gjorde hon ett försök på världsrekordhöjden 1,92 - och klarade även denna. Den lovande talangen blev världsstjärna på några minuter - än idag den oavsett kön yngsta olympiska guldmedaljören i en individuell gren!

I en intervju minns hon mängderna av beundrarpost som hon omedelbart började få: "Da kamen Wäschekörbe voller Briefe, sogar Heiratsanträge waren dabei. Wie peinlich mir das war!" Trots den stora uppmärksamheten kring hennes person återvände Ulrike Meyfarth till skolan, men att kombinera höjdhoppssatsningen med studier visade sig svårt, och varken idrottsresultat eller betyg gladde någon. När hon tagit sin Abitur visade sig hennes slutbetyg inte räcka för att komma in på Sporthochschule i Köln, där hon ville läsa till idrottslärare. Samtidigt fortsatte den sportsliga kräftgången, och hon kvalificerade sig inte till höjdhoppsfinalen i OS i Montreal.

1977 bytte hon tränare och klubb, och att det var ett klokt drag märktes redan när hon blev EM-femma 1978. Den återfunna formen kunde dock inte utnyttjas vid de olympiska spelen i Moskva, då Västtyskland precis som flera andra länder bojkottade spelen. 1981 blev hon både europeisk mästarinna och världscupsegrare. Den magiska tvåmetersgränsen slog hon 1982 när hon segrade i EM med 2,02 och åter blev världsrekordhållare. 1983 förbättrade hon sitt eget rekord med en centimeter, men förlorade det redan efter några veckor till sovjetiskan Tamara Bykowa. Den remarkabla återhämtningen till världstoppen gav henne utmärkelsen Sportlerin des Jahres fyra år i sträck!

Inför olympiaden i Los Angeles 1984 fanns det en del mörka moln på himlen, men det var heller inte tomt på solglimtar. Ulrike hade skadat hälsenan och hennes årsbästa vara bara 1,94, men eftersom östblocket bojkottade tillställningen saknades flera av hennes värsta konkurrenter. I höjdhoppsfinalen hoppade Ulrike Meyfarth 2,02 och slog sin värsta konkurrent - den dåvarande världsrekordhållaren, italienskan Sara Simeoni. I och med sin vinst kom hon att skriva historia igen - den här gången var hon äldsta kvinna att vinna höjdhoppsguld, och en av två kvinnor som tagit medaljer i OS med tolv års mellanrum! Som kloka idrottare gör bestämde hon sig för att sluta när hon var på topp - hon hade kämpat så länge för att nå till detta mål att hon kunde dra sig tillbaka med stor stolthet.

Idag lever Ulrike tillsammans med make och döttrar och ägnar bland annat sin tid åt kampen mot dopning, åt arbete med cancersjuka barn och jobbar som talangscout åt TSV Bayer 04, den klubb hon varit medlem i sedan 1978. Hennes idrottsliga prestationer är fortfarande till stora delar oöverträffade, och hon fortsätter vara en föregångskvinna: 2004 döpte hennes uppväxtstad Wesseling om Kronenbuschstadion-stadion till Ulrike-Meyfarth-Stadion, och därmed namngavs för första gången en tysk idrottsarena efter en kvinna.

Malin Birnbaum
sport@wdfb.se