Vem har inte drömt om evig
ungdom? Vem har inte känt frestelsen i att alltid
få leva ungdomslivet och slippa oroa sig för
ålderdomens krämpor? Då den västtyska
gruppen Alphaville
tog världen med neonlysande storm under 1980-talet
var det med denna filosofiska fråga som grund.
Berättelsen om Alphaville tar sin inledning under
juletid 1981. Marian Gold och Bernhard Lloyd, de som
senare ska bli gruppens grundare, gör här
sitt första framträdande som artister. Framträdandet
sker tillsammans med The Nelson
Community, det konstnärskollektiv ur vilken
Alphaville senare ska
ta form. Historien förtäljer inte om snön
låg vit denna jul, men en sak kan vi med säkerhet
slå fast. En gnistrande och magisk julstämning
måste ha infunnit sig.
Vår nästa ögonblicksbild blir nyår
i skiftet mellan 1982 och 1983. Gruppen har nu tagit
sig sitt första namn: Forever
Young, och består förutom av Marian
och Bernhard även av Frank Mertens. Ännu en
spelning äger rum, men det är en bit kvar
till genombrottet. Den västtyska diamanten har
alltjämt kanter som behöver slipas av.
Under det följande året tar så gruppen
det namn under vilket de i dag är kända. Alphaville
ser dagens ljus, namnet hämtades från Jean
Luc Godards film med samma
namn.
Nu var genombrottet inte långt borta. 1984 lanserade
gruppen sin debutsingel: Big
In Japan, som följdes av Sounds
Like A Melody och Forever
Young. Den sista låten följdes i oktober
av plattan med samma namn. I samklang med tidens våg
av synth och new romantic nådde Alphaville snabbt
framgångar även långt utanför
Västtysklands gränser. Låtarna klättrade
på topplistor världen över och inget
tycktes kunna hindra dess unga sound.
Dessvärre frestade framgångarna på
trions vänskapsband och i december samma år
lämnade Frank Mertens gruppen. Hans plats togs
av gitarristen och keyboardisten Ricky Echolette. Alphaville
fick med detta kraft att ta sig an nya projekt och skrev
soundtrack till storfilmen Der
Bulle Und Das Mädchen, samt deltog i den
västtyska välgörenhetssatsningen Band
Für Afrika.
1985 fortsätte framgångarna. Alphavilles
synthslingor snurrade på kassettband i var mans
Walkman. På dansgolv och fester var deras låtar
de givna tryckarna, till vilka hundratusentals unga
fick sig sin första kyss. Västtyskland sjöd
bokstavligem av musikaliskt liv och rörelse, vilket
snabbt smittade av sig på omvärlden. Ett
för gruppen lysande år toppades sedan i och
med att de släppte sin fjärde singel: The
Jet Set.
Året efter släpptes först singeln Dance
With Me, för att sedan följas av gruppens
andra platta Afternoons In
Utopia. Till en början var det tänkt
att denna skulle inkludera även en turné,
men idén kom aldrig att förverkligas. Till
stor sorg för fansen fattade Alphaville beslutet
att vända livespelningar ryggen för att i
stället använda tiden i studion. I juni släppte
gruppen Afternoons
tillsammans med singeln Universal
Daddy och i december samma år släpptes
Jerusalem.
När gruppen 1989 lanserade sitt tredje album -
The Breathtaking Blue
- stod det klart att de tappat lite av sin lyster. Synthpopens
stora 80-talsvåg hade mattats av och gruppen fick
vissa svårigheter att anpassa sig till en ny tids
utmaningar. Med hjälp av ny teknik gjordes försök
att lägga sig i framkant när det gällde
själva publikationerna, men det räckte inte
för att uppnå gamla dagars storhet.
Det sägs att en grupp har sin bästa tid bakom
sig när best-of-plattan når skivhandeln.
Det är nog säkrast att låta det vara
osagt om det är så, men 1992 släppte
Alphaville sin best-of: First
Harvest. Därefter blev inget sig likt. Trots
att gruppen försökte sig på gemensamma
projekt blev nytt material ständigt försenat.
Solokarriärer inleddes samtidigt vid sidan av det
gemensamma arbetet.
Trots problemen levde Alphaville vidare. 1993 gjorde
man också till sist avkall på sitt motstånd
mot live-framträdanden. En konsert gavs helt spontant
och detta i självaste Beirut.
Åren har gått och nya avhopp har ägt
rum. Alphaville ger sig trots detta ibland ut i världen
och då är de garanterat värda biljettpriset.
Ett antal nya plattor har släppts och gruppen håller
sig alltjämt med nytt material. Det måste
emellertid erkännas att de har långt kvar
till sin storhetstid vid 1980-talets mitt.
Vi har alla blivit äldre sedan dess, men Alphavilles
musik från den tiden är alltid lika ung.
Den viskar om ett vackert land som inte längre
finns. Plattorna ligger där tryggt i skivstället,
som en påminnelse om den tid då sommarnätterna
aldrig tog slut och livet låg framför oss.
WITZE
Was ist der Unterschied zwischen einem Jogurt und einem Ami? - Der Jogurt entwickelt eine eigene Kultur...
Die
Schwarzwaldklinik
Vår favoritsåpa på 80-talet,
den västtyska TV-serien “Kliniken”
har nyligen repriserats av ZDF hemma i Tyskland.
Hjälp oss återse Kliniken i Sverige – använd
vårt formulär och kräv reprisering nu!