MÅNADENS VÄSTTYSK april 2005
Campino

I hård konkurrens med många starka kandidater har förgrundsgestalten för das Deutschpunk – radikale punkrockaren Campino (Andreas Frege) – tagit hem titeln som månadens västtysk. Valet av Campino fångar en av västtysk kulturs internationellt sett mindre omskrivna sidor, likafullt utgör han en viktig pusselbit i vad som gjorde landet till en flödande källa av nyskapande och alternativ musik.

Andreas Frege föddes den 22 juni 1962 i Mettmann utanför den legendariska musikstaden Düsseldorf. Som son till en västtysk far och en brittisk mor kom han utöver sin västtyska uppfostran också att få delar av den anglosaxiska kulturen med sig från hemmet. Denna dubbelspråkiga uppväxt skulle senare i Andreas Freges liv visa sig vara avgörande för hans framtida karriärval.

Det var under punkvågens 1970-tal som hans öra för det engelskspråkiga ledde in den unge Andreas Frege på alternativmusikens outforskade vägar. Tuppkammen hade här tydligt rest sig på de brittiska öarna, men någon motsvarighet till de framgångsrika brittiska punkbanden fanns ännu inte på kontinenten. Med inspiration från Londons alternativscener var detta något som Andreas Frege ville förändra.

Redan 1978 och bara 15 år gammal debuterade han som sångare i det av honom själv grundade punkbandet ZK (Das Zentralkommitte). Det låg vid denna tid en doft av ungdomsrevolt i den europeiska vårluften och bandet kom skickligt att fånga tidsandan. Med ett aggressivt och omstörtande sound fick de publiken på svartklubbarna i Düsseldorf att gunga av upphetsning.

1982 gick Andreas Frege vidare och blev sångare i det i dag legendariska punkbandet Die Toten Hosen. Han tog sig här också smeknamnet Campino. Bandets första singel ”Wir sind bereit” kom samma år och med detta restes en milsten i Västtysk musikhistoria. Här serverades en punk som fick självaste Sex Pistols att kippa efter andan.

Bandets musik handlade till en början mest om vikten av att våga vara ung och ha kul i livet. Undan för undan sprängde Die Toten Hosen sedan in mer av politiska budskap i låtarna, bland annat tog de tidigt till orda mot rasism och främlingsfientlighet. Bandets punkidentitet kom med detta att behålla sin uppkäftiga lyster, men gavs därtill en skarp åsikt i debatten.

Andra punkband i världen har fallit med åren. Die Toten Hosen står emellertid ståndaktigt kvar på scen och släpper nytt material, nu med över 20 år på nacken och kultstatus långt utanför det gamla Västtysklands gränser. Bandet är i dag också vida känt för sitt stora intresse för fotboll och ishockey, med eget lag i båda sporterna. Som ishockeylag mötte de t ex 1995 inga mindre än Leningrad Cowboys i en kritikerhyllad match.

Campino själv har blivit äldre med åren. Han har sedan 2004 sonen Lenn Julian tillsammans med skådespelerskan Karina Krawczyk. En växande seriositet kan också skönjas i att Campino dyker upp som journalist i diverse dagstidningar, liksom som skribent om pop och politik i Spiegel Special.

Den som tror att den gamle punkaren med detta har gått och säckat ihop sig totalt tar däremot grundligt fel. Radikaliteten lyser starkare än någonsin hos honom och med mikrofonstativet i hand blir Campino ett levande bevis för att punken inte är död. Det vill säga, om vi talar om den alltid så kaxiga västtyska punken.

Västtyska vänskapsförbundet
info@wdfb.se