Västtyskland 1949-1990

Med historien i backspegeln framstår Västtyskland nästan som en vacker saga. Fred, frihet och tolerans var de bärande värderingarna i ett land som hade de sämsta utgångspunkter, men kom att nå positionen som ett av världens främsta länder. Det gällde inom allt från ekonomi och teknik till kultur.

Västtyskland vill vi minnas som landet där solen alltid sken på somrarna och där snön låg vit om vintern. Där människan fick vara människa och tradition och framsteg gick hand i hand.

Det hela började vid andra världskrigets slut och Tysklands villkorslösa kapitulation den 8 maj 1945. Segermakterna delade in landet i fyra ockupationszoner. Vid denna tidpunkt låg, vad som senare skulle bli Västtyskland, i rykande ruiner och miljontals människor hade mist sina liv.

Av den amerikanska, den brittiska och den franska zonen bildades den 23 maj 1949 Bundesrepublik Deutschland (BRD) eller Västtyskland som vi säger på svenska.

Förbundsrepubliken blev enligt sin författning av 23 maj 1949 en förbundsstat, bestående av tio "länder" samt Västberlin. Alla med sina egna lantdagar, regeringar samt självstyrelse i alla frågor som inte uttryckligen förbehållits förbundet. Konstitutionen byggde på den parlamentariska demokratins principer med väl definierade garantier för individens fri- och rättigheter.

Huvudstaden blev Bonn, en liten vacker stad på gränsen till Frankrike, som snabbt fick öknamnet ”Hauptdorf”. Steg för steg tog det nya landet form. Vid en folkomröstning 1956 röstade 66,7 procent av invånarna i Saarland för en anslutning till Västtyskland.

Den politiska scenen behärskades fram till 1963 av den i dag legendariske förbundskanslern Konrad Adenauer, vars främsta mål var att integrera Västtyskland i det västeuropeiska samarbetet.

Särskilt angelägen var Adenauer om att överbrygga motsättningen till Frankrike. Västtyskland blev tack vare hans insatser medlem i OEEC 1949, Europarådet 1951, Kol- och stålunionen 1952 samt EEC (EG) 1957. 1955 anslöts landet militärt till Västeuropeiska unionen och NATO. Samtidigt tillerkändes Västtyskland full suveränitet med rätt att förfoga över egna stridskrafter.

Här inleddes också en kulturell storhetsperiod i Västtyskland. Under 1960-talet blommade en ny filmera upp med regissörer som Rainer Werner Fassbinder, Werner Herzog och Volker Schlöndorff. De arbetade utefter Oberhausen-manifestet där man ville skapa en ny spännande tysk film.

Ändå är det främst inom ekonomins område vi minns de mest betydande framgångarna för Västtyskland. Redan tidigt formades ett ekonomiskt system för landet av Ludwig Erhard. Detta kombinerade en fri konkurrens med ett minimalt socialt skyddsnät. Målsättningen var tydlig från start, det var arbete och industri som skulle resa Västtyskland ur fattigdomen.

Med D-markens intåg 1948 inleddes ett kraftigt ekonomiskt uppsving. Perioden 1948-1957 har med detta och med rätta kallats Das Wirtschaftswunder. Under denna glansperiod uppgick den ekonomiska tillväxten till fantastiska snittet 7 procent per år. Arbetslösheten var samtidigt mindre än 1 procent.

Under 1960-talet mattades tillväxten av, men bara för att ta ny fart under 1970-talet. I statistiken redovisades allt större exportöverskott när tillverkningen av bilar och elektronik ökade år för år.

Den västtyska utrikeshandeln steg nu med 150 procent samtidigt som D-markens värde gentemot dollarn fyrdubblades. 1975 upptogs Västtyskland i G7-gruppen, som omfattar världens sju ledande industrinationer.

1982 blev den i dag mytomspunne Helmuth Kohl förbundskansler, och med detta inleddes en lång period av ekonomisk stabilitet och spektakulära utrikespolitiska framgångar.

Med BNP som mått hamnade Västtyskland under 1980-talets andra hälft på fjärde plats i världen och var tvåa inom världshandeln. Mot slutet av sin existens var landet världens näst största exportnation och hade den tredje största ekonomin i världen efter USA och Japan.

Västtyskland nådde här sin formtopp - bara år innan dess historia nådde sitt slut.

Någonting hände i Europa under slutet av 1980-talet. Östeuropa och grannlandet DDR kom i gungning under senare hälften av 1989. Tusentals östtyskar tog sig in på västtyska ambassader i flera östländer och fick resa vidare till väst. Ännu fler begav sig västerut via Ungern.

Stora demonstrationer inleddes i DDR, där kraven var reformer och demokrati. Erich Honecker tvingades avgå i oktober 1989. Den 9 november 1989 togs nästa steg på förändringens väg - Berlinmuren föll.

Sedan gick det fort. I juli 1990 infördes den västtyska valutan i DDR. Den 12 september 1990 undertecknades ett fördrag som innebär att DDR upphörde att existera natten till den 3 oktober 1990. Landet uppgick då i Förbundsrepubliken Tyskland.

Återföreningen var med detta ett faktum och segrarmakternas rättigheter i Tyskland därmed förverkade.

Det Västtyskland vi kände upphörde att existera.