VECKANS BIER v 8
Diebels Alt

Grannfejder, stora eller små, är något som vårt släkte fick på köpet när de första människorna blev bofasta. Till de mer klassiska fejderna hör de mellan närliggande orter, och mellan städerna Köln och Düsseldorf, bara 4 mil ifrån varandra, har det alltid rått en rå men hjärtlig ton. Ett av de mest kära trätoämnena har varit det om vilken av städernas öl det är som är bäst.

Förra veckan provade vi ett av Kölns många Kölsch-öl, och den här veckan är det dags att prova Düsseldorfs specialitet – Altbier. "Som vanligt" är det här en öltyp som tyvärr inte längre bjuds hos Systembolaget, och vi riktar ett speciellt tack till vår kökschef Hans-Johann Glockner som tagit hem en laddning Diebels Alt på sin resa längs Rhen för någon vecka sedan.

Panelen består som vanligt av Västtyska vänskapsförbundet i Sveriges styrelse: Cristoph Gottlieb, Gustav Löwe, Hans Pferdmann och Günther von Reichendörffer.

Cristoph är välbekant för sina kåserier och krönikor kring tysk dryckeskultur. Gustav har en lång erfarenhet som ölimportör med fokus på Nieder-Sachsen. Hans är för många bekant från sin tid vid Waltenheim-Institutet. Günther å sin sida är välkänd veteran inom Stockholmsbaserad svensk-tysk krognäring.

Altbier är, till skillnad från Kölsch, inte namnskyddat men likväl en väldigt särpräglad öltyp. Düsseldorf är inte den enda staden i Tyskland där man brygger Alt, men det är där produktion och konsumtion är som allra störst. Altbier fick sitt namn när de moderna lagerölen slog igenom stort under mitten av 1800-talet, och är precis som man kan ana gjort på det förr förhärskande viset.

En Altbier är överjäst vid 15-20° och är utan tvekan det tyska öl som mest påminner om de brittiska öarnas Ale, även om Altbierens några veckor långa kyllagring ger ölet en helt unik karaktär. Bryggprocessen påminner en hel del om framställningen av Kölsch (även om ingen Düsseldorfbo med självaktning skulle medge detta, utan hävda att det är det omvända som gäller), men här används rostad malt – ofta två, tre sorter – vilket ger ölet en mörk bärnstensaktig färg.

Düsseldorfs altstadt kallas ibland "världens längsta bar" med sina mer än 260 krogar och restauranger. Panelen har därför för kvällen stämt möte i ett anrikt adelspalats i Stockholms egen altstadt i ett försök att uppnå en passande stämning. Den långa baren är svår att återskapa, men det rhenska gemytet uppstår i alla fall i den rikt utsirade barocksalen där ett bord för fyra står uppdukat. Kontrasten mellan svensk stormaktstid och Dusseldorfskt 70-tal blir stor och spännande när det för ögat dolda ljudsystemet plötsligt börjar leverera introt till D'dorfsönerna Kraftwerks "Neonlicht". Musikvalet uppskattas storligen av panelen, och de redan muntra minerna blir till glittrande leenden när en ung kypare bär in en bricka immande Diebels Alt och fyra välpolerade provglas av den typiska Becher-modellen.

Flaskorna är vackra och utstrålar den särpräglat västtyska blandningen av tradition och framtidstro. Frasandet av Diebels som hälls upp ackompanjeras av den kliniskt exakta takten i musiken, och vi förflyttas på ett ögonblick till det glittrande Düsseldorf. Som två extra gäster, ciceroner som endast i tanken närvarar, föreställer vi oss Ralf och Florian sittande vid bordets kortändar.

Diebels Alt strålar kopparfärgat under vita skumkronor, och från glasen stiger en hänförande aromatisk, fruktig maltdoft som skvallrar om att det här är ett öl med stor kropp och karisma. Inledningsvis överraskar dock Diebels med att verka ställa hypotesen på ända: det första intrycket av ölen är ganska lätt med en något vattnig karaktär, men strax växer smakintrycket upp som en solros mot en vindskyddad södervägg: I munnen utvecklas smaken och den typiska maltkaraktären blommar ut till ett synnerligen rikt, kraftfullt och flödande välutvecklat kungadöme.

Eftersmaken minner om Diebels maltighet, men den kärva rostigheten möter här den allra lenaste humle, och både Hans och Günther drar paralleller till Schwarzbier. Diebels Alt är en synnerligen förfinad bekantskap där märkets marknadsledande ställning förklaras – det är svårt att inte tilltalas av ett öl som bjuder på så mycket. Till skillnad från Kölsch, som verkligen kommer till sin rätt om sommaren, är det här ett öl som har stor potential att bli en trogen vän och följeslagare under de mörkare årstiderna, och att Diebels inte distribueras via Systembolaget är verkligen att beklaga. Vi delar gärna fler vindpinade februarikvällar med Diebels Alt och någon lokal specialitet som till exempel kvällens Mostertpöttchen – fläskfilé i kraftig senapssås smaksatt med äpplen och russin.

Huruvida Düsseldorf eller Köln går segrande ur striden om vilken stad som har den bästa ölen går dessvärre inte att avgöra ännu, utan vi kommer att få återkomma till dessa två trätobröder i framtiden. Oavsett slutresultatet i den matchen är ett säkert: Ölpanelen gick fullständigt i spinn även denna vecka.

Ölpanelen
bierpanele@wdfb.se