VECKANS BIER v 2
Weihenstephaner Hefe Weissbier

Bryggeriet Weihenstephan, på en kulle ovanför staden Freising, är världens äldsta bryggeri. År 1040, medan Sverige fortfarande hade vikingatid, startade några särdeles bryggarkunniga munkar under ledning av abbot Arnold en verksamhet som överlevt såväl svenska härjningar under 30-åriga kriget som ett förstatligande på 1800-talet. Svaret på frågan hur man rider ut alla dessa stormar torde vara självklart: en oöverträffad kvalitetsprodukt.

Panelen består som vanligt av Västtyska vänskapsförbundet i Sveriges styrelse: Cristoph Gottlieb, Gustav Löwe, Hans Pferdmann och Günther von Reichendörffer.

Cristoph är välbekant för sina kåserier och krönikor kring tysk dryckeskultur. Gustav har en lång erfarenhet som ölimportör med fokus på Nieder-Sachsen. Hans är för många bekant från sin tid vid Waltenheim-Institutet. Günther å sin sida är välkänd veteran inom Stockholmsbaserad svensk-tysk krognäring.

Ölpanelen testar denna vecka ett bayerskt veteöl av klassiskt snitt. Weihenstephanbryggeriets Hefe Weissbier är känt och omtyckt världen över, och det är inte utan viss stolthet vi ser fram mot att få komma med vårt utlåtande över denna brygd. Efter att ha avslutat den gemensamma provglaspoleringen slår vi oss ner på varsin munkstol (vad annars?) i Günthers stilfullt inredda våning. En bedårande utsikt över hela Stockholm ligger framför oss, men det är dock inget som får oss att negligera uppdraget.

Flaskorna öppnas, och det hörs en muntert surrande i gruppen. De karaktäristiska dofterna börjar reta våra luktorgan redan innan vi enligt konstens alla regler försiktigt snurrar brygden ur flaskorna. Rätt upphällt blandas nämligen jästfällningen jämnt, och ner i glasen porlar en mörkt gyllene, grumlig dryck. Häller man upp ölet fel kan man lätt överraskas av den stora karaktärsförändringen då ett ljust, klart öl hastigt grumlas och mörknar flera nyanser när jästsatsen i bottnen återförenas med resten av kompositionen.

Ur ett tjockt, vitt skum reser sig en utsökt doft, med en klassisk vetekaraktär som får några av panelmedlemmarna att ge vid handen att detta sannolikt är förebilden för alla andra Hefes. Kring denna eleganta stomme svävar malt, vanilj och citron i en perfekt harmoni. Skönt för ögat, skönt för näsan – hur smakar då denna komposition? Lätt och ledigt, med världsvan stil! Spannmålskaraktären är tydlig och står sig väl mot en härlig, lätt pepprig maltighet. Med nästan obefintlig beska är det istället exotiska bär, sommarfrukter och en ljuvlig honungssötma som bygger denna gudadryck.

Weihenstephaner Hefe Weissbier är läskande, och efter några svåremotståndliga klunkar är den strama lättheten slående. Beskan, vi först trodde lämnat oss, har hövligt väntat på sin tur till eftersmaken, där den dyker upp som en försynt gammal vän. Kort sagt är det här ett öl som vet vad det går för utan att behöva slå på några stora trummor. Weihenstephaner Hefe är utsökt att kombinera med en rätt av ljusaste kalvkött eller med några av havets frukter. Ett mindre strikt, men för den delen verkligen inte sämre, alternativ är att njuta en flaska och en bayersk weisswurst på stående fot.

I våra snabbt snurrande tidevarv är det ibland svårt att erkänna att gammal är äldst, och att kunskap verkligen kommer av erfarenhet. När det gäller Weihenstephaner Hefe Weissbier finns dock ingen plats för argumentation. Det här är lysande välgjort in i minsta detalj, och panelen är glada över att detta uråldriga bryggeri lever och har hälsan. Ölpanelen går fullständigt i spinn denna vecka.

Ölpanelen
bierpanele@wdfb.se