AUTO
Wirtschaftswunderlyx: Mercedes "Ponton"

Trots att Mercedes-Benz fabriker i stort sett var utraderade efter krigets bombningar hade pressverktygen klarat sig och redan 1946 kunde man återuppta produktionen med förkrigsmodellen 170 V, internt kallad W136. Att få avsättning för denna ålderstigna mellanklassare var dock svårt, och 1950 påbörjade fabriken under ledning av Fritz Nallinger arbetet med att ta fram en ersättare.

1951 presenterade Mercedes sin första efterkrigsbil – den stora Sondermodellen 300 (W186). Med denna statsmannavagn som utgångspunkt skissade utvecklingsavdelningen på den nya mellanklassmodellen. 1952 fångades en maskerad testbil på bild. När denna trycktes i Auto Motor & Sport kunde Mercedesledningen av tidningsläsarnas reaktioner med önskvärd tydlighet utläsa att den skulle riskera ett kallt mottagande. Den krympta 300-designen kombinerades inte helt lyckligt med uppenbara formgivningsmässiga referenser till Morris Minor!

Självklart måste det ha varit besvärande att förändra bilen så sent i utvecklingsfasen, men tack vare de hårda åsikterna om bilen på den smygtagna bilden vågade man ändå ta konceptet vidare och göra något modernare. Hösten 1952 ritades bilen om, och när styrelseordföranden Dr. Fritz Könecke presenterade modell W120 i september 1953 var det uppenbart att Mercedes tagit steget in en ny tid.

W120 var den första Mercedesen med medbärande (senare kallat självbärande) kaross, och med modellen övergav man helt märkets klassiska formelement som skulpturalt svällande framskärmar, fotsteg och reservhjulet synligt i aktern. De sammanhållna formerna gjorde att den snart i västtysk folkmun kom att kallas "Ponton". Det svenska smeknamnet "Bull-merca" är roligt, men har inte alls samma bäring på det nyskapande i designen.

Jag har inte haft möjlighet att provköra någon W120 – ingen av de bilägare jag har kontaktat vill släppa ut sina ögonstenar på vintern. Karossen är tyvärr full av hålrum som lätt blir fäste för rost. Istället har Pfarrer Traugott, utbildad i Sverige men numera bosatt i Hamburg, ställt upp med sina minnen av den 180 av 1962 års modell han och hans fru ägde under några år i slutet av 1960-talet.

Pfarrer Traugott studerade under 1960-talet i Uppsala, och det var i stadens studentliv han och hans blivande hustru möttes. När de unga tu slagit sina påsar ihop föll det sig naturligt att investera i en bil. Efter att ha provkört ett antal charmerande men opålitliga brittiska vagnar som MG och Jaguar, enades paret om att köpa en driftsäker, elegant och välbyggd vagn – en svart Mercedes-Benz 180 av 1962 års modell som de gav namnet Lovisa.

1962 var sista året W120-modellen tillverkades, och sedanen 180 hade ända sedan premiären nio år tidigare varit den populäraste varianten. W120 gjordes i en mängd utföranden - sedan, coupé, cabriolet - och försågs med fyr- och sexcylindriga bensin- och dieselmotorer på mellan 40 och 115 hästkrafter. Lovisa var försedd med en 1,9 liters bensinmotor på 68 hästkrafter vilket gav henne en toppfart på beskedliga 136 km/h.

– Lovisa var min första bil, säger Pfarrer Traugott. Vi kunde inte ha gjort ett bättre val, och vi kom verkligen att älska den här vagnen. Det var ingen jättesnabb bil, men å andra sidan var den stor, rymlig och komfortabel i överkant. Till vardags var det bara vi två som skulle transporteras, men i umgängeskretsen var det inte så många som hade bil – vi var ju studenter – så det stora baksätet och de fyra dörrarna gjorde det till en perfekt utflyktsvagn tillsammans med våra vänner. Det var faktiskt så att vårt köp inspirerade en av mina studiekamrater till att köpa sig en egen svart 180, och vi älskade att köra runt tillsammans som "Tyska teamet".

– Det här var en modell som var oerhört eftertraktad i 50-talets Västtyskland. Det var ju inte så många som hade råd med bil, och Mercedes var aldrig billiga. För de allra flesta var det här en dröm att jobba hårt för att förverkliga, fortsätter han.

W120 var verkligen en bil som väckte habegär. Den var avsedd för människor som ville manifestera sin framgång. Även om den både var billigare och avsevärt diskretare än den vräkiga 300:an stod den inte denna långt efter i fråga om komfort. En separat ram för motor, växellåda och framvagnsupphängning gjorde att bilen blev mycket tyst. Den nya karossformen gav passagerarna både mycket större innerutrymmen och större glasytor än föregångaren kunnat erbjuda. En Mercedesfiness som vi under årens lopp vant oss vid, värmefördelningen som reglerar varje sida av bilen separat, kom för första gången i W120.

– Vi ägde vår 180 i fyra år, men när det blev dags för tillökning i familjen ville vi byta till något större. Att det skulle bli en Mercedes igen var självklart, och Lovisa ersattes med en vit 200 Heckflossen – den klassiska fenförsedda modellen. Min känslomässiga koppling till den bilen blev dock aldrig så stark, och än idag, så här långt efteråt, blir jag fortfarande alldeles salig när jag ser en W120 i trafiken. Då och då får jag faktiskt för mig att lägga vantarna på en gammal 180 - eller varför inte slå till på den i min ungdom oåtkomliga 220 S...?

Det är inte svårt att förstå honom. Bilderna på deras bil återkommer på många ställen i familjens fotoalbum, och att höra någon som ägt en viss bil för över 30 år sedan bli så lyrisk över den, är verkligen ett bevis på att Mercedes-Benz pontonmodeller är något av det finaste wirtschaftswundrets tidiga Västtyskland skapade.

Dieter Waidmüller
auto@wdfb.se