AUTO
Mercedes SL 1990

Fortsättning från sida 1

Tidigt på morgonen, vid tre-snåret när det fortfarande är mörkt, lämnar jag Schmidts Gasthaus och styr kosan söderut. Det är kyligt, och jag fäller inte ner suffletten. Den är gjord för att sluta tätt även när fordonet klyver luften med en hastighet av nästan 70 meter i sekunden. Förutom turistbussar och långtradare, som alla har vett att veta vilka filer de ska hålla sig till, är Autobahn tom. Mätarnålen ligger i det närmaste konstant parkerad strax nedom 250-strecket, och inte förrän solen börjar värma rejält, blir jag tvungen att slå av på takten.

Trots att jag skulle kunna blivit irriterad av hastighetssänkningen känner jag glädje när jag ser trafiken omkring mig. Vänsterfilsfolket består till övervägande del av BMW, Mercedes och Porsche. En och annan stor Audi försöker sig på en match, men av bilar från andra länder är det helt tomt. Under en lång period kappkör jag med en vacker gammal Porsche 928 vars förare vinkar uppmuntrande när han ser min "Westdeutscher Freundschaftsbund"-sticker på dörren.

Stuttgart. Jag har nått Mercedes-Benz och bilindustrins hemstad! Jag bestämmer mig för att hoppa över det planerade besöket på Mercedes musuem. Istället åker jag ut och leker på landsvägarna utanför staden. Autobahn i all ära - men det är det här landskapet bilen växt upp i, och medan jag väjer för böndernas traktorsläp inser jag att jag haft ett leende klistrat på läpparna i flera dagar! Jag parkerar bilen vid en rastplats och känner mig uppfylld av Baden-Württembergs klara luft. Motorhuven knäpper lite medan den värmer mina lår, och jag tackar evolutionen och Karl Benz för deras samarbete som gett oss fossila bränslen och explosionsmotorer av utsökt klass. En fransk familj i en stor lyxig Renault kommer fram till mig och undrar förvirrat varför jag åker runt med test-skyltar på en gammal bil. Efter en längre diskussion erkänner de att det inte finns någon bilindustri som någonsin kommit upp i västtysk klass, och antyder att de förstår varför jag inte kan vika en tum när jag påstår att det sena västtyska rikets bilar är de mest kompletta och kompromisslösa maskiner som byggts.

Framåt kvällen passar jag på att besöka en bierstube som jag vet inte renoverats sedan före murens fall. Det är stimmung och gemütligkeit och massvis med bier, och natten slutar alldeles för sent för att min planerade resa ner mot Alperna dagen därpå ska kunna bli av. Istället träffar jag en av stadens mer kända journalister, Uwe Schreiner, som jobbat som motorjournalist sedan 70-talet. Uwe tar med mig och Peters SL ut på en racerbana där han piskar bilen betydligt hårdare än jag skulle vågat göra. Uwe, jag och Mercan tjuter av välbehag. Den extremt styva karossen och de distinkta växellägena i kombination med de däck som bilen är avsedd att bära ger belöning på belöning. SL:n ligger tryggt i hårnålskurvorna och kränger knappt märkbart trots farter som kan få andra bilar att fortsätta i tangentens riktning, medan den elastiska åttacylindersspisen ger ifrån sig turbinliknande ljud i en fantastisk symfoni.

Dagen därpå lämnar jag Stuttgart och beger mig mot Sverige igen, utan att ens ha tittat åt de nya SL som staden verkar börja fyllas av. De behövs inte. Jag behöver dem inte. En silverfärgad Mercedes-Benz 500 SL som rullade av bandet hösten 1989 slår dem alla - den här bilen har nämligen något de nya inte har och aldrig kan skaffa sig.
Det här är den sista västtyska supersportvagnen!

Dieter Waidmüller
auto@wdfb.se